Tillväxtmarknadernas obligationer är åter ett attraktivt placeringsobjekt

De bästa av de fonder som placerar i obligationer i lokal valuta på tillväxtmarknader uppnådde en avkastning på närmare tio procent, eftersom de i början av november lyckades ta igen den svagare period som rådde från mitten av september till mitten av oktober. Den korrigering som orsakades av uppgången i långa räntor i USA orsakade mindre skada än fruktat för obligationer i lokal valuta. Utvecklingen under det senaste året tyder på att det förlorade decenniet på tillväxtländernas räntemarknader äntligen är förbi.

Med det förlorade decenniet avses den nedgång på tillväxtmarknaderna som började år 2013 med Feds kraftigare penningpolitiska åtstramning, det s.k. Taper Tantrum. Den långvariga svaga avkastningsutvecklingen beror dock inte på Feds penningpolitik, utan snarare på marknaden och ekonomierna själva. Kinas kraftiga tillväxt och byggverksamhet i början av 2000-talet gynnade många länder, och betydande placeringsflöden började riktas mot tillväxtekonomier.  Många marknader blev överköpta och mörka moln började hopa sig särskilt över varuexporterande länder när råvarupriserna började gå ner år 2011. Taper Tantrum utlöste den slutliga omsvängningen i placeringsflödena, och under det efterföljande årtiondet har man gått från kris till kris. Dessutom hade många stora tillväxtländer redan nått en utvecklingsnivå som skulle ha krävt betydande strukturreformer för att påskynda tillväxten. 

Lugnare marknad tack vare aktiva lokala placerare

Enligt studier har den största drivkraften på räntemarknaden i tillväxtländer varit det globala risksentimentet, medan de lokala drivkrafterna har en mindre roll. Den här gången har marknaden lugnats av att utländska placerares innehav av statsobligationer i lokal valuta är litet, eftersom lokala institutionella placerare, som pensionsfonder, har tagit en större roll på marknaden. Centralbankerna i tillväxtländerna började höja räntorna proaktivt, vilket betydde att räntenivån redan var hög i början av innevarande år och skapade en buffert mot stigande dollarräntor. Centralbankernas framgångar återspeglas också i det lugna beteendet i långa obligationer trots de stigande räntorna – det har inte funnits något behov av att prissätta inflationsosäkerheten i tillväxtländers långa räntor. 

Den här gången har marknaden lugnats av att utländska placerares innehav av statsobligationer i lokal valuta är litet, eftersom lokala institutionella placerare, som pensionsfonder, har tagit en större roll på marknaden. 

Växelkursvolatiliteten har varit förvånansvärt låg under de senaste åren. Den största förklaringen torde vara den ovan nämnda låga andelen utländska placerare och en djupare inhemsk marknad. Samtidigt har handelsvolymerna för tillväxtländernas valutor ökat. Allt fler länder låter sina valutor flyta fritt, vilket har gjort det möjligt för centralbankerna att öka sina valutareserver och använda reserverna för att stabilisera valutan vid behov. 

När det förlorade decenniets börda har årtionde minskar är vägen öppen för god avkastning

Vi anser att utvecklingsländerna under de kommande åren har möjlighet att skaka av sig bördan av det förlorade decenniet. Centralbankerna visade prov på styrka i inflationsbekämpningen, och inflationsskillnaden mellan de utvecklade ekonomierna kan minska till 1–2 procentenheter jämfört med tidigare 2–3 procentenheter. På lång sikt, från tre till fem år, har inflationsskillnaden varit en bra indikator på utvecklingen av valutorna, och följaktligen kan den trendmässiga försvagningen av tillväxtländernas valutor bli ett mindre spöke under de kommande åren. 

Länderna står emellertid fortfarande inför utmaningar. Efter coronakrisen uppvisar statsfinanserna ett underskott, och bara några få länder kommer i år att närma sig 2019 års budgetunderskott. Det är fortfarande svårt att genomföra reformer, och polariseringen i världen gör inte direkta placeringsflöden självklara när de globala tillväxtutsikterna förbättras. Det finns fortfarande stora skillnader mellan länderna, vilket understryker vikten av aktiva placeringar på tillväxtländers räntemarknader. 

Efter coronakrisen uppvisar statsfinanserna ett underskott, och bara några få länder kommer i år att närma sig 2019 års budgetunderskott. Det är fortfarande svårt att genomföra reformer, och polariseringen i världen gör inte direkta placeringsflöden självklara när de globala tillväxtutsikterna förbättras.

Tillväxtskillnaden till de utvecklade länderna förväntas öka nästa år, vilket traditionellt har möjliggjort god avkastning från tillväxtmarknader. En stor skillnad jämfört med situationen för tio år sedan är den inhemska sektorns ökade betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Allt färre av de stora traditionella placeringsobjekten i lokal valuta är beroende av råvaruexport; det finns knappt några betydande oljeexportörer efter Rysslands utträde ur placeringsobjekten sedan kriget i Ukraina bröt ut. Dynamiken verkar ha vänt i riktning mot att fallande råvarupriser stöder tillväxtländernas valutor. En snabbare tillväxt och högre realränta än i utvecklade länder skapar en god grund för placeringar i tillväxtmarknader. 

Räntenivån för marknadsindex ligger för närvarande omkring 7 procent, vilket är högre än det historiska genomsnittet. Även om en försvagning av valutorna skulle minska ränteavkastningen något, anser vi att en avkastning på 5–6 procent mycket väl är möjlig under de närmaste åren. En diversifierad placeringsportfölj på tillväxtmarknaderna ger också ett bra skydd mot lokala kriser.