Revolverhjältarna i obligationsvärlden skjuter inte längre lösa skott

De sista som hållit slösaktiga politiker och slapphänta centralbankirer i schack har historiskt sett ofta varit så kallade ”bond vigilantes”, fiskala moralväktare utformade för finansvärlden efter westernfilmernas revolverhjältar som tagit rätten i egna händer. Begreppet hänvisar till marknadsdisciplin: om den ekonomiska politiken inte är trovärdig, stiger räntorna på statsobligationerna och valutan kollapsar. På senare år har marknadsdisciplinen emellertid inte fungerat, eftersom centralbankernas pansarskott har smällt hårdare än revolvrarna hos dem som tagit rätten i egna händer i en värld med nollräntor.

Som en följd av detta har rädslan för marknadsdisciplin minskat bland politikerna och skulderna har blivit fordringar: varför inte ta lån när man inte behöver amortera på lånet eller ens betala räntor? Det har emellertid inte rått någon brist på utgifter under nollränteperioden.

Den högre inflationen och förändringen på räntemarknaden (tillbaka till normalläge) har återställt marknadsdisciplinen med en skräll. Detta är något som till exempel beslutsfattarna i Storbritannien fått bevittna: landets valuta kollapsade och statsobligationernas räntor sköt i höjden efter den nya regeringens stimulanspaket. Situationen är absurd: medan centralbanken höjer räntorna rejält för att dämpa inflationen, accelererar regeringen inflationen med stimulansåtgärder. Uppgången i räntenivån berodde både på förväntningar om centralbankens striktare penningpolitik och på ett ökat misstroende mot hanteringen av de brittiska statsfinanserna. Valutakraschen var för sin del helt och hållet ett uttryck för det senare. Ränteuppgången slår mot ekonomin i form av högre finansieringskostnader för alla som har skulder i pund, medan den försvagade valutan höjer importinflationen, och strax är den onda cirkeln färdig.

Ränteuppgången slår mot ekonomin i form av högre finansieringskostnader för alla som har skulder i pund, medan den försvagade valutan höjer importinflationen, och strax är den onda cirkeln färdig.

Marknadsdisciplinen har fått premiärminister Truss och hennes trupper att dra sig tillbaka, även om den kommande linjen fortfarande är öppen. Det finanspolitiska paketet kommer att offentliggöras på nytt i slutet av månaden. Det har skett en rekyl på marknaden, men förtroendet har vacklat. I den brittiska episoden finns också ett viktigt budskap för beslutsfattarna inom euroområdet som håller på att ta fram ett gemensamt stödpaket. Det är motiverat att underlätta effekterna av energikrisen med riktade åtgärder, men samtidigt får det inte bli hur dyrt som helst. Det tar tid att bygga upp marknadsförtroendet, men det kan förloras snabbt.

För placerarna har politikernas stimulansiver stor betydelse. En begränsning av uppgången i energipriserna samt stöd till konsumenter och företag minskar de negativa konsekvenserna för den ekonomiska utvecklingen, men överför även risker och konsekvenser direkt från den privata till den offentliga sektorn. Båda stöder till exempel företagens resultatutveckling och bl.a. betalningssvårigheterna ökar mindre än vad de skulle göra utan stödåtgärder. Det innebär också att det är mindre attraktivt att låna pengar till staterna.

Det traditionellt strikta Tysklands soloutspel med energistödpaketet har orsakat missämja bland eurobeslutsfattarna. Risken är att även andra, till exempel Italiens nya regering, börjar tävla med storleken på stödpaketen. Energikrisen är verklig, men ett årtionde efter eurokrisen granskas skuldtåligheten allt noggrannare i en normaliserad räntemiljö.

Energikrisen är verklig, men ett årtionde efter eurokrisen granskas skuldtåligheten allt noggrannare i en normaliserad räntemiljö.

ECB har varit den sista bastionen för euroområdets ekonomiska trovärdighet genom kriserna. Det behövs dock också hjälp från politikerhåll i form av reformer som stöder den ekonomiska tillväxten. Minimikravet är att centralbankens arbete inte får saboteras, som i Storbritanniens fall. Det kliar redan i bond vigilanternas avtryckarfinger.